Ultravasan 2026 - Race report
Den korta versionen för dig som inte orkar läsa: Jag kom i mål. Det var långt.
Den långa versionen kommer här nedanför.
Starten går.
Jag har satt det mesta inför loppet. Klarat av frukost och toabesök, allt är med. Ronny försvinner till ett startled långt fram och gör under dagen som vanligt en prestation utöver vad som är rimligt
Efter ett par kilometer kommer den beryktade första backen.
Ja, den är lång och stundtals brant. Men precis som Abborrbacken på Lidingöloppet är nog ryktet en aning överdrivet.
Vi är många som väljer att gå större delen av backen medan andra stretar upp. Jag är rätt säker på att det inte kostade alltför mycket tid, däremot sparar det nog kraft.
In i skogen händer något fascinerande. Jag ligger definitivt inte långt fram, gissningsvis kring 800 av de 2400 anmälda. När flera hundra löpare mer eller mindre samtidigt ska in på en skogsstig blir det inte helt oväntat lite stopp. Bredvid "huvudstigen" till höger finns en liten stig som närmast liknar en djurstig som ett par hundra meter fram går ihop med den större stigen. Ett tiotal meter bakom mig kommer en hetsig kvinna, hon är kanske 50 år. Sådär svenskt passiv-aggressivt häver hon, flera gånger, ur sig "Jaha, jag trodde man höll till höger om man inte ville springa om" medan hon forcerade blåbärsriset. Det är alltså lite drygt 85 (!!!) kilometer kvar.
Behöver jag säga att det var lite kul när hon såklart fastnade i kön några meter framför mig? Och ännu roligare när denna hetsiga, arga kvinna sprang om mig med nån mil kvar för en tid närmare 13 timmar? Lite ovärt att stressa så tidigt kanske...
Problemen börjar
Solen är låg och strålar genom träden i den trolska skogen där vi passerar myrar och tjärnar. Det känns bra i ungefär 15 kilometer. Riktigt bra. Jag kan ta det lugnt i ledet och hinner titta på omgivningen.
Om det här varit en film hade det kommit en tillbakablick på förra gången jag sprang här och lite spänningshöjande musik hade smugit sig på. Något håller på att hända. Vi får i tillbakablicken se hur den 35 år unga Emil får ett hugg i knät, samma problem som varit vanligt förekommande på distanser över 30 km men ibland också kortare. Känns som löparknä men kommer från isciasnerven. Foreshadowing som det heter på engelska...
För första gången på EXAKT 7 år kommer det tillbaka. Från ingenstans. Totalt oväntat. På listan över problem som kan uppstå och lösas under dagen fanns det inte ens med.
Och är det väl börjar dra i fästena på utsida knä går det snabbt åt fel håll. Märkligt nog är det en enorm skillnad i knät mellan att springa på stigen och att springa på spångarna, på brädorna känns det knappt.
Vid Mångsbodarna (drygt tre timmar in) träffar jag mina föräldrar och får lite peppande ord. Jag kan också stretcha bort stelheten och ömheten i knät. Det försvinner helt och vips är jag på banan igen. Ett par kilometer. Och så håller det på. Det är stig och många spångar. Knät molar men är inte handikappande. Jag lever på hoppet.
I den rätt svårlöpta skogen går det fruktansvärt långsamt. Jag joggar ibland mest för syns skull för de bakom mig i ledet men jag håller samma tempo om jag går. När vi kommer ut på en grusväg försöker jag springa men det gör för ont. Jag börjar gå och går tills det inte gör ont längre, då springer jag tills det börjar göra ont igen. Så håller det på i nån mil.
Första massagen
IRisberg, efter ganska precis fyra timmar, möter jag Cecilia som inte är svårövertalad att lägga en armbåge i skinkan. Medan jag ligger och får en självvalt aggressiv massage hör jag hur nån gubbe håller låda och kommer med många både dåliga och icke-ombedda tips. Favoriten var väl att jag innan jag skulle spriniga iväg skulle jag sträcka ut vaderna genom att gå upp på tå... Mm...
Massagen (och 5-10 minuter vila) gör susen. Det känns som att jag precis startat. Jag känner mig pigg och har fått tillbaka förhoppningen på att det ska fungera. Mot Evertsberg är det ganska lättsprunget, det händer inte så mycket. Bred grusväg med lite backar både upp och ner men ingen ojämn yta. Mina föräldrar och Cecilia möter upp flera gånger utmed bilvägen och hejar. Då är det lätt att springa.
Marathon passeras på typ 5.10. Med tanke på hur banan ser ut är det en bättre tid än det låter även utan knäproblem och skogsköer.
Sen viker vägen av in på en motionsslinga sista halvmilen in mot Evertsberg. Egentligen är den väl som motionsslingor är mest; Den böljar upp och ner hela tiden och är säkert fin om man är pigg och hel.
För mig, som nu har lite ont av att springa platt och mycket ont av att gå upp eller ner i branta partier är den hemsk.
Det är så sjukt jobbigt att gå, springa 10 meter, bromsa, gå 20 meter uppåt, springa 15 meter, bromsa, gå nedåt i fyra-fem kilometer och dessutom ha så tillrckligt ont att jag behöver korrigera stegen i nedförsbackar. Det är jobbigt att ha ont. Jag tar rätt slut och är på rätt kasst humör i Evertsberg efter 6.09. Sista 5 km har tagit nästan en timme...
I Evertsberg blir det en lång paus. Jag äter enligt min taktik men är inte riktigt där. Tvingar mig att gå vidare men blir ombedd av Cecilia att äta mer så det gör jag. Jag minns att jag tänkte att jag aldrig kommer kunna springa med såhär mycket i magen och sekunder senare kom jag på att det inte kommer bli något problem eftersom jag inte kommer springa tillräcklgt mycket.
Min klocka har tappat lika mycket energi som jag har så den blir kvar hos Cecilia.
Cecilia följer med mig nån kilometer och innan jag lämnar Evertsberg påminner hon mig om att jag har hörlurar i väskan. Det kan ha räddat målgången.
För nu börjar långpromenaden
Direkt efter Eversberg är det en lång nedförsbacke. Flera kilometer. Och varenda. jävla. steg gör ont nedför. inte handikappande ont med sådär så man blir arg på smärtan.
Jag försöker sedan springa på platten men det går inte så länge innan det gör ont igen.
När det är 42 kilometer kvar enligt skylten är det mörkt i huvudet.
Det är typ 25 grader varmt och jag vet att jag kommer behöva gå ett Marathon för att komma i mål.
Varför?
Jag kommer inte på något som är ett bättre argument än att kliva av.
-"Jag springer Ultravasan för att bevisa för mig själv att jag kan."
- "Men det har du ju redan bevisat en gång. Kliv av nu innan du gör dig illa ordentligt"
- "Nej, det är inte ryggen, det är spänningar i kroppen från nån annanstans. Jag ska i mål"
- "Varför? För en rätt ful finisher-tröja som kommer ligga i garderoben och några likes på sociala medier?"
- "Vägen blir bättre snart, då kommer knät inte göra lika ont"
- "Nej. Lundbergsbackarna väntar. Ska du halta upp och ner för dem? Lägg av. Sätt dig i diket och ring nu. Cecilia hämtar dig om 10 minuter så slipper du det här".
Och det var otroligt nära.
Tills jag hittade en yttre orsak att hålla i. Signalvärdet. Man ger liksom inte upp bara för att det är jobbigt.
Oavsett om det är mina barn, nån av ungdomarna jag har privilegiet att hänga med i handbollshallen om kvällarna, familj och vänner eller kollegor som hittar lite extra kraft av att tänka på det här är det plötsligt värt det.
Och vips börjar också musiken äta sig in i huvudet. Det gör såklart fortfarande ont men det går framåt. Meter för meter. Skyltarna berättar snälla saker och funktionärerna med sportdrycken är snälla.
(Totalt drack jag nog 10 liter sportdryck, 1 liter blåbärssoppa och tillräckligt många tabletter vätskeersättning för att behöva sprida ut dem över en veckooperiod för att komma ner i max-RDI).
Det finns mängder med undersökningar som visar att man blir smart och kreativ av motionsidrott. Det gäller inte nödvändigtvis just när man håller på rätt länge.
Plötsligt känner jag mig som matadoren i Ferdinan som inte får bevisa hur tapper jag är.
För hur jävla svårt är det att gå ett marathon? Det är ju bara att gå. Var ligger prestationen i det?
Ja, på riktigt gick tankarna så. Länge. Att jag sprungit ett marathon innan landade först nån mil senare när jag redan bestämt mig för att vara besviken när jag kom till mål.
Så jag knatade på. Powerwalk uppför och på platten. Försökte komma nedåt oskadad. Gick om många i uppförsbackarna och blev omsprungen igen på platt mark eller nedför. Lundbergsbackarna kom och gick. Så småningom gav jag helt upp hoppet att springa mer under dagen och förlikade mig med det.
I Oxberg fick jag mer massage men det ledde nog bara till tappad tid, det hjälpte ingenting.
Strax efter Oxbergskontrollen hejade Johan Olsson (den gamla skidhjälten) på mig när jag haltade nedför en backe.
Alltid något.
Så nu är det då typ 28 km kvar. Så småningom blev marken hyfsat platt så det gick att gå ganska bra och jag gick igenom kontrollen i Hökberg rätt snabbt, lite stressad över att inte hinna i mål eftersom jag inte hade en aning om vad klockan var. Och när jag fick reda på det hade jag ändå inte hjärnceller kvar för att räkna på det.
Nu var det ju inga problem, tiden är väl tilltagen, men som sagt, hjärnan arbetar inte på topp.
Med någon mil kvar började det bli rätt tungt i kroppen. Då hade jag sedan länge bestämt mig för att det faktiskt är en prestation ändå och var nästan lika delar nöjd som besviken.
Med fem ynkla kilometer kvar var jag rätt klar med att gå. Jag minns från 2019 att det var platt typ hela vägen in till Mora förutom lite backar på ett skidspår.
Icke då. Banan var förändrad till att ha några riktigt otäcka nedförslöpor som hade varit svåra att ha om man varit pigg. Jag kan bara tänka mig hur det kändes för de som springer snabbt nedför efter så lång tid. Skaderisken är enorm. Och det gjorde så fruktansvärt ont att fösöka ta sig nedåt samtidigt som 13 timmar på fötterna började göra sig påmind.
De första 38 km på promenaden tog mig typ sex timmar. kilometer 88-91 tog en timme, som jämförelse.
Men nu är jag snart klar, kyrktornet syns där borta och sista kilometerskylten passeras.
En snabb pratstund med Jonny Hellneby uppe på Aukland-bron och mer prat med nån lokalkändis (Anders?) på väg ner från densamma som sprang fram till mig och frågade hur jag mådde "eftersom det såg otäckt ut när du gick ner".
Det är alltså drygt 1300 löpare som passerat här före mig och MIN haltning ser otäck ut. Dåligt tecken ändå.
Men nu är jag framme. Eriksgata över målrakan.
I mål. 92 kilometer.
Nu får Mora klara sig utan mig en tid.
Dan före dan
Så är vi framme till dagen innan. Just nu är klockan strax efter 7 på morgonen och jag har varit vaken i ett par timmar efter en rätt okej natts sömn i stugan i Stöten vi fått låna av Cecilias vänner. Senast jag bodde i "en stuga i fjällen" är väl sisådär 25 år sedan och den här är en uppgradering, milt sagt.
Tankarna är överallt och ingenstans. Jag försöker läsa en av Cecilias chic-litpocket men zoomar ut för mycket även fast den knappast är speciellt svårläst. Så jag sätter min tilltro till datorn istället trots att jag försöker hålla mig rätt analog på morgnarna. Less på mobilen som ändå får för mycket uppmärksamhet speciellt på en lugn semester där vila inför morgondagens äventyr stått på agendan
Ultravasan. Vasaloppet i löpskor. 92 km genom Dalarna.
På vägen upp till stugan höll jag koll på GPS:en och när den visade att vi hade 92 km kvar till Lindvallens Ica. 92 km i bil är rätt långt. 92 km till fots...
Jag har gjort det förut, 2019.
Det tog mig precis under 11 timmar och var ett långt ifrån optimalt lopp med nervproblem från ryggen som slog ut i knät och alldeles för lite mat dagen innan. Men det var magiskt.
Eller, min minnesbild är att det var så. I verkligheten var det nog lite mer...verkligt.
Uppladdningen hit har varit mentalt ganska besvärlig. En vadskada för en månad sen som visade sig vara disk-relaterat som förhoppningsvis läkt ut tillräckligt följdes upp av den sedvanliga oron för att bli sjuk. Att Cecilia gått i en vecka med förkylning, ont i halsen och förhöjd temp har, för att låta precis så egocentrisk som jag känt mig, besvärligt. Konstant nervös och varenda liten antydan till snorighet, tryck i öronen eller minsta strävkänning i halsen har fått stressen att skena.
Att vara ensamma i en fjällstuga ett par dygn men ligga i varsitt hörn av soffan och kolla på TV, sova i olika sovrum och jobba med typ Covid-regler eftersom sambon är en potentiell smittohärd har varit en speciell upplevelse. Men det har gett resultat såhär långt. Ta i trä och allt sånt.
Jaja, nog gnällt. Taktiken då?
Planen är enkel.
Springa femton minuter i 6-6.10/km och gå en minut så länge det håller. Gå i uppförsbackarna och försöka pricka in dem i schemat. Dricka 8-10 dl sportdryck och stoppa i mig 80-100 g kolhydrat/timme, uppdelat i varje gåpaus.
Tills jag är klar.
Enkelt på pappret, troligen svårt i praktiken på grund av mängder av orsaker som hinner uppstå på vägen.
Mest orolig är jag för att ryggen inte ska hålla, ger diskarna upp och irriterar nerven för mycket blir det svårt att genomföra. Förutom det är det nog inte så mycket direkt oro.
Det kommer göra ont och vara jobbigt. Och kommer jag i mål kommer det vara värt varenda sekund.
Klockan 5 går starten i Berga by. Vasaloppet har en app för att följa deltagare och det går också att följa på hemsidan, jag har startnummer 2668. Håll tummarna.
Blogg
Nerver av stål
Jag hade lite fel gällande min skada.
Om det gör skitont i vaden, vaden är stel och vaden är spänd... Klart att vaden är hel. Problemet är (var?) nervkläm i ländryggen
Det borde jag ju ha förstått. För att göra en rätt lång och tråkig historia kort har jag alltid haft nervproblem, min rygg är en aning defekt. Om ischiasnerven kläms kan smärtan uppstå var som helst över nerven (se bilden till höger, nerven fortsätter ner i tårna).
Redan från början kändes en vadskada inte helt rätt med tanke på händelseförloppet, och det var det ju inte. Det som troligen skedde var att min ländrygg inte orkade hålla emot i nedförslutningen från Grännabergets bilväg och en disk fick lite stryk och svullnade (sk diskbuktning).
Grejen är att det alltid suttit i en led och framförallt på höger ben. På olika ställen men alltid höger. Nu kom det mitt i en muskel på vänster ben.
Såååå... Det läker riktigt fint. Jag känner mig ungefär som innan skadan. Jag sprang 1,5 h igår (5/8) utan problem.
Nu är det läge att börja ladda och planera sista veckans träning.
Taktik och utrustning är i det närmaste färdigtänkt, lite beroende på väder. Mer om det i ett kommande inlägg.
Ultravasan är om tio dagar. jag känner mig redo att ta mig an uppgiften.
Tiden går fort
En vecka in i semestern och i vad som borde vara uppladdningen inför Ultravasan känns det som att tiden springer ifrån mig
Jag läser "Det mörka tornet" av Stephen King, en ibland ganska rörig historia där ett av momenten är att huvudpersonerna flyttar sig mellan världar (eller dimensioner som Marvel-universumet uttrycker det) och att tiden i alla dessa världar lever sitt eget liv. Lite så känns min vardag. Ibland går tiden rejält långsamt och rätt som det är rusar den på alldeles sinnessjukt snabbt.
Jag tror inte jag är ensam om den upplevelsen, det finns nog många som kan känna igen sig, framförallt under sommaren.
Om vi håller oss strikt till löpningen i det här är det lite samma sak. Ultravasan närmar sig med stormsteg. Och vissa dagar, eller tillfällen under dagen, känns det som att jag bara vill till Sälen och visa vad jag går får, trots en spökande vad. Inga problem. Skulle vaden krångla? Ja, det kan göra ont att springa ibland men det är övergående.
Och andra dagar, eller tillfällen på en snabb dag, känns det som att jag gärna hade tagit ett par månader till eftersom vaden är ett orosmoment. Kan man ringa och lite försynt be organisationen att skjuta lite på eventet kanske? För med den känslan jag hade efter en snabb nedförslöpning från Grännaberget, när det hyfsat snabbt började göra hyfsat väldigt oerhört ont kommer jag inte ta mig många kilometer på det benet.
Jag har inte ont och inte haft sedan två veckor tillbaka, jag har tagit mig drygt åtta mil på tio dagar i olika löpintervaller så det kan vara tillräckligt läkt om jag spelar förutsättningarna smart (Läs: gåintervaller från start). Men det krävs inte mycket för att det ska skrämmas rejält, minste lilla stumhet eller att det känns lite stelt så spinner hjärnan iväg. Vaden är lömsk och det är svårt att tolka signalerna. 10 timmar in i en löpning kommer typ allt göra ont och att då försöka bena i vad som är vad (hahahaha...) kommer inte bli enkelt. Samtidigt så är det en del av utmaningen för oss alla som inte går för vinst; att lösa problem som uppstår.
Det är två veckor och 35 timmar kvar till start när jag skriver det här. Det är rätt mycket läktid. Jag är svagt hoppfull men nervös och ödmjuk inför uppgiften.
En månad kvar - statusrapport
Ultravasan 90 2026 går av stapeln om mindre än en månad. Såhär är statusen
Den är okej. Det hade klart kunnat vara bättre.
Efter en vår med nästan orimligt få problem kom verkligheten till sist ikapp.
På helgsemestern med Cecilia i närheten av Gränna, som på alla andra sätt var väldigt bra dök den första skadan på mycket länge upp,
Gubbvad. Muskelbristning i vaden.
Vad som började som lugn, skön och kuperad stiglöpning på Grännabergets motionsslinga tillsammans med Cecilia byttes efter några kilometers asfalt i egen tröskelfart till ett telefonsamtal om att bli hämtad istället för att springa den dryga milen tillbaka till Gränna Strandhotell.
En muskelbristning i vaden är väl kanske inte helt optimalt för ett långlopp om en månad men jag tycker det läker bra såhär fem dagar efter. Jag har full rörelselängd i avlastat läge och känner av det allt mindre i belastning.
Det blir rehab, alternativ träning och styrketräning minst en vecka till och därefter får vi se om det blir någon löpning under juli månad.
Jag har iallafall gjort mitt sista långpass för sommaren, det sista blev knappt tre mil landsväg och grus medan det längsta både tidsmässigt och distansmässigt (då räknar jag inte med STHML marathon som i det stora hela blev en promenad) var Tunabergsrundan tillsammans med Ronny.
Stockholm Marathon
Nån form av race report
Det gick ju inte riktigt som det var tänkt. Men det gick.
Förkylning dagarna innan och osäker start ända fram till tävlingsmorgonen är väl kanske inte den bästa uppladdningen. Och kanske hade det varit bra att tänka om planen också... Nåja.
Det började bra med en smidig nummerlappsuthämtning och lite gräshäng tillsammans med Cecilia och mina föräldrar innan starten gick.
Sen gick startskottet och jag hade rygg på 3.30-farthållaren direkt. Efter ett par kilometer var jag inne i det (efter en icke-existerande uppvärmning) och tyckte det kändes mjukt och fint upp till kanske 10-12 kilometer då jag såg hur farthållarna bara rann iväg trots att jag tyckte jag höll min fart. Trots det kändes fortfarande bra och mjukt.
Fram till typ 17-18 km. Då började det kännas oroväckande stelt. Jag omväderade planen och tänkte att jag springer halvmaran och därefter kör gå-intervaller enligt Ultravasan-planen.
Men icke. Vid 19 km hade jag syrebrist i bålen och benen dog totalt . Två betongklumpar till vader och drag i baksida lår varje steg.
Sen blev det liksom inte bra. Jag trodde benen skulle ordna till sig men det släppte aldrig. Jag satte korta små delmål som att jogga typ 5 minuter men det var lönlöst så målen blev så småningom "jogga till kurvan"-modellen istället. Jag brukar kunna springa på stumma ben, även om det inte går fort, men efter typ 50 meter "sprang" jag lika snabbt som jag gick. Att ta sig 23-24 kilometer på stumma ben tär på psyket men när jag väl bestämt mig för att verkligen ta mig i mål var det bara att tugga sig framåt. Att det motsvarar en promenad till Tystberga eller Nävekvarn får man väl glömma bort.
I centrala Stockholm är publiken fantastisk och plötsligt började skyltarna närma sig 40 km och när Stadion skymtade... Jag var väl inte ensam om att känna mig väldigt lättad, många omkring mig kände sig nog ganska klara med löpningen.
Jag gick sista biten in och sparade kraft för att kunna jogga hela stadion (alla 195 meterna) och det gick faktiskt bra, längsta sammanhängande löpningen de sista 22 kilometerna.
Det gick vägen. I mål utan skador.
Jag tror att jag behöver revansch. Utan förkylning.
Uppladdning pågår
Några veckor kvar till Stockholm marathon, Några frågetecken rätas ut, andra tillkommer
Uppladdningsplan
Jag håller det enkelt; Kapar volymen, ökar lite fart och behåller kvantiteten. I praktiken innebär det att jag första veckan kommer springa nära på hälften av kilometrarna men med mer "kvalité".
Jag springer långsamt eller snabbt; Marafart som ligger nånstans däremellan får vänta till startlinjen.
Målsättning
Efter mycket fundering på vad som kan vara rimligt har jag kommit fram till att jag ska gå för sub 3.30, men inte vara besviken om jag kommer i mål på över 4 heller.
Det är trots allt bara 7-8 månader sedan jag sprang min första obrutna mil på flera år.
Känsla
Känslan just nu är rejält varierad. Visssa dagar känns det som att jag kommer bli tvingad att gå andra halvan, nästa dag som att jag kommer behöva bromsa mig igenom första hälften för att inte bränna mig.
Och det är väl så det ska kännas antar jag. Den ackomulerade tröttheten märks först när man faktiskt vilar samtidigt som farten blir lättare att hålla.
Vem kunde liksom tro att man blir snabbare av att iband springa lite fortare än man brukar?!
Taktik
Klassiskt mara-upplägg. Jag vet inte i vilket startled jag startar men hoppas kunna ta rygg på farthållare ganska snart.
Efter det är det "bara" att följa med så långt det håller och vara noga med vätska och energi.
Jag kommer förlita mig på det som tillhandahålls längs banan förutom några nöd-gels i fickorna.
Bokslut april - framåt
33 mil ute och 9 timmar på gymmet
April kom och gick. Vårvärmen har börjat visa sig, dagarna blir längre och blåsten är stadigt kraftig i Nyköpingsområdet.
Rent träningsmässigt gick det fortsatt bra. Jag har chansat på att ha en ganska aggressiv volymökning jämfört med vad litteraturen säger och det har hittills betalat sig; 8 mil mer löpt i april än i mars som i sin tur hade 5 mil mer än februari som ändå hade 16 mil.
På gymmet står jag och drar i Skierg för stabilitet i ländryggen och skuldrar och puls, i övrigt är det ganska lätt löpstyrka där jag tror att jag har mest att vinna.
Under april månad har jag kört något snabbare nån gång i veckan och det har fungerat bra men i övrigt är det bara lugna pass i bekvämt tempo. Mycket volym eftersom Ultravasan hägrar i augusti.
Men kroppen har svarat bra på den stora (med mina mått mätt) volymen. Inga fysiska skador förutom lite muskelstelhet. Däremot har det börjat kosta på en del mentalt. Suget för att springa har bytts ut mot att det bara ska göras och jag är tröttare än normalt till vardags.
Och det är ju som det ska i slutet mot en tung träningsperiod. I skrivande stund är vi några dagar in i maj och jag ska om några dagar gå in i uppladdningsperioden inför Stockholm marathon.
Ingenting fancy i planeringen, bara springa successivt lite mindre med kanske ett par fartavsnitt insmygna (?).
Att jag har premierat volym framför fart känns ju då jag accellererar som en traktor från sent 1800-tal men toppfarten kommer inte vara något problem 30 maj, utan att hålla den tänkta transportfarten alla 42195 meterna.
Mer om planerna framöver. Stay tuned
Ytterligare en bra träningsvecka in på banken
Den här veckan landar in på strax över 8 mil löpning och två träningspass på gymmet. Känslan har varit bra fram till igår, lördag, då det var segt och tungt att ta mig runt Ekensberg. Dagens långpass tillsammans med Ronny var segare ändå. Och längre. Men fantastiskt mycket bättre sällskap än mitt eget huvud. Att få springa med Ronny är en ynnest.
De två passen som står ut i veckan är onsdagens Elov-intervaller, och då dagens långpass. Mer om de nedan för den intresserade. I vanlig ordning är jag urdålig på att ta bilder så de här nere får duga. Den ena är min egen, den andra är lånad
Elov-intervaller
I onsdags sprang jag första intervallpasset på flera månader. Det blev ett pass döpt efter landslagslöparen Elov Olsson: Varannan kilometer i tävlingsfart, varannan snabbare.
Ja, det lämpar sig bäst för Ultralöpning. Kanske mara också om man har dagen.
Antagligen finns det någon regel om att passet måste vara minst en viss sträcka men jag sprang 16 km, varav 7,5 km i typ 4.30/km och 8.5 km i 5.45/km.
Jag hade riktigt bra känsla under passet, kände mig väldigt stark och anade väl att det skulle slita rätt mycket. Men ibland blir det sekundärt. Löpning kan inte bara vara regler och planer.
Vitsen med ett sånt här pass då: Tja... Att samla ihop kilometer, få lite fart, den mentala utmaningen att trycka på från sin vanliga fart och inte minst att känna att den vanliga farten plötsligt känns ganska lugn.
Efter passet satt Post-workoutdrinken på terassen riktigt fint. Bilder från själva löpningen.. Nä, stannade inte för det.
Testa vetja!
Pilkhyttedammen, Gälkhyttedammen och Nävsjön
Långpass mellan Gälkhyttedammen och Nävsjön inklusive en runda vid Pilkhyttedammen och ett varv kring Nävsjön. Det passet visste var det tog. Det var strax över 30 kilometer och mer svårlöpt än jag minns det. Väldigt vacker skog men också mycket småsten, blöta spångar (spänger...?) och en del fallna träd gjorde det bökigt. Ronny sprang ju lika lätt som vanligt medan jag fick kämpa mer för det. .
Ett par positiva saker att ta med sig:
1: Kostplanen höll, jag håller på att arbeta fram vad som borde fungera. Jag missade ju på ultraintervallerna men idag fungerade det. Mer om det nån annan gång.
2: Vi höll på LÄNGE. 3.40 typ, så ingen vidare fart i brötet. Men. 3.40 är inte jättelångt borta från en Mara-tid och att kroppen fungerar hyfsat bra efter så lång tid på stig bådar gott inför Stockholm.
3: Ett par vurpor utan andra skador än lite skrapsår, i övrigt inga skador annat än på egot.
Bilden är lånad av länken nedan. Men vi sprang där med telefonen i bakfickan.
Tiomilavecka
Nästa delmål avklarat
Det går rätt bra nu. 10-milavecka avklarat med det stora uttaget på onsdagens ultraintervaller.
Jag studsade upp från dem rätt bra och det lilla knäontet försvann på bara ett par dagar med lättare löpning, och har s amlat ihop 35 kilometer sedan dess på fyra dagar, varav tio tillsammans med min sambo Cecilia.
Hon sprang häromdagen in fem km utan avbrott för första gången på 15 år, en fin sak att uppleva.
Vidare i april hoppas jag kunna fortsätta ligga kring 7-8 mil/v men med ett par längre pass; att lägga normen för ett långpass på 28-32 km istället för 23-25 km. Det borde gå bra om man får tro sista veckorna.
Stay tuned!
Ultraintervaller - check
Ultraintervaller är ett uttryck som beskriver någon form av intervaller som är långa tillsammans. Ultralånga. I övrigt finns det väl mig veteligen inga "regler" för vad som skiljer en ultraintervall från någon annan typ av intervall egentligen.
Vanliga ultraintervaller är "varannan timme löp - varannan vila", som jag gjorde men också "Spring var 3:e timme i ett dygn" finns (Pace on earth brukar ju tipsa om den galenskapen). Och allt däremellan och utanför.
Mina intervaller var som sagt 5*10 kilometer med start varannan timme; 8, 10, 12, 14 och 16.
08:: Ekensberg
10: Rosvalla
12: Björshult
14: Oppeby
16: Gumsbacken
Planen var matschema enligt tänkt tävling och taktiken var att springa 20 minuter, gå en. Två gåpauser på en mil? Yes. Totalt 10 minuters gång på 50 kilometer. Det är för lite för att göra någon egentlig skillnad på tiden men det sparar energi och ger bra med tid att äta och dricka.
Vad är då poängen med det här?
Är det inte bara att ge sig ut och springa...långt? Nja, fördelen är att 5*10 sliter betydligt mindre än 50 rakt av eftersom man får vila. Dessutom skiljer det 9 timmar mellan start och mål så det är mental träning att hålla igång.
Att faktiskt ta sig ut efter fyra mil och "bara" börja springa är en rätt bra prövning, man är ju inte sitt graciösaste jag direkt. Man vill liksom stanna och förklara för alla som ser att "Jag har faktiskt sprungit ganska långt och länge, det är därför det ser ut som att jag har träben och dålig motorik".
Vad lärde jag mig då?
Positivt:
*Kroppen svarade bra. Såhär dagen efter finns inga större skevheter eller sidoskillnader.
* Jag lyckades tänka om mitt näringsintag på vägen och hade rätt bra energi trots att jag fick i mig mindre än
planen
* Jag klarade det. Bra "feeling of accomplishment"
Negativt:
* Min tänkta kostplan höll inte alls. Jag fick sura uppstötningar och hade svårt att få i mig näring från start. Det brukar inte vara något problem så förhoppningsvis var det tillfälligt
* Det var betydligt tyngre än jag tänkt mig. Antagligen på grund av fel förväntan. Jag sprang ett sånt här pass för sju år sedan och var i betydligt bättre slag då, så det var orättvist mot mig själv
* Lite öm i bägge knäna efter 35-40 kilometer.
Sen då:
Efter att jag kom hem var det en enormt skön känsla att äntligen duscha och bara ligga ner några timmar innan jag och Felix cyklade till MAX och följde upp hamburgarmenyn med att se när Ryan Gosling och en stenspindel rädda jorden i "Project Hail Mary".
En bra onsdag helt enkelt!
Tillbaka i bloggvärlden!
Men nu i egen regi. Senast det begav sig skrev jag på tidningen Spring! men det föll när löpningen föll. Det är en gnutta svårt att skriva en löparblogg om man inte kan löpa, liksom.
Och nu kan jag det! Föga oväntat kommer det fyra miljoner tankar som jag har snurrandes i huvudet som måste ut på annat sätt än att jag utsätter min stackars sambo för dem. Så jag skriver det här för min egen skull men om någon har nytta och glädje av det är det såklart en bonus.
Vi får se var det tar vägen. Det kanske blir tre inlägg, det kanske blir ett never ending project.
Just nu är jag inne på sista dagen av en lättare vecka som landar på ungefär 5,5 h träning, varav 4 är löpning. Påskvinden viner utanför fönstret. Möbler och kläder på terrassen för en ojämn kamp mot vädrets makter och jag är nöjd med att ha prickat in en bra vecka för att inte vara ute alltför mycket; rätt mycket jobb, katastrof-väder och trötthet i en bra cocktail för en återhämtningsvecka.
Men imorgon ska den här gamla kroppen igång igen. Målen för april är som följer:
* 35 timmars träning
* En vecka med 10 mil löpning + alternativ träning
* Ett pass över 3 mil
* Ultraintervaller av någon sort, troligen 5*10 km, i
ultrafart.
Detta om detta. Håll koll på sociala medier för nästa uppdatering. Spring klokt!
Få det stöd du behöver
Börja ditt löparäventyr idag!
Kontakta oss för mer information och hur jag kan hjälpa dig att nå dina mål.